Apostagärningarna 8

¹Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom. Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd.

²Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom.

³Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

⁴Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord.

⁵Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där.

⁶Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade.

⁷Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.

⁸Och det blev stor glädje i den staden.

⁹Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort.

¹⁰Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: "Denne är vad man kallar 'Guds stora kraft.'"

¹¹Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.

¹²Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.

¹³Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad.

¹⁴Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.

¹⁵Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande;

¹⁶ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herren Jesu namn.

¹⁷De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.

¹⁸När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar

¹⁹och sade: "Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande."

²⁰Då sade Petrus till honom: "Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar.

²¹Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.

²²Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten.

²³Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor."

²⁴Då svarade Simon och sade: "Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig."

²⁵Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar.

²⁶Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: "Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk."

²⁷Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja,

²⁸men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias.

²⁹Då sade Anden till Filippus: "Gå fram och närma dig till denna vagn."

³⁰Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: "Förstår du vad du läser?"

³¹Han svarade: "Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?" Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

³²Men det ställe i skriften som han läste var detta: "Såsom ett får fördes han bort till att slaktas; och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han icke sin mun.

³³Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden."

³⁴Och hovmannen frågade Filippus och sade: "Jag beder dig, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan?"

³⁵Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus.

³⁶Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: "Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?"

³⁷Filippus sade till honom: "Om du tro av hela ditt hjärta, så kan det ske. Han svarade och sade: "Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son."

³⁸Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han döpte honom.

³⁹Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd.

⁴⁰Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea.