Predikaren 1

¹Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

²Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!

³Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?

⁴Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.

⁵Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.

⁶Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.

⁷Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.

⁸Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.

⁹Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.

¹⁰Inträffar något varom man ville säga: "Se, detta är nytt", så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.

¹¹Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

¹²Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.

¹³Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

¹⁴När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

¹⁵Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.

¹⁶Jag sade i mitt hjärta: "Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått."

¹⁷Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.

¹⁸Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.