Job 13

¹Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.

²Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.

³Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

⁴Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.

⁵Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.

⁶Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

⁷Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?

⁸Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?

⁹Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

¹⁰Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.

¹¹Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.

¹²Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

¹³Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.

¹⁴Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.

¹⁵Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.

¹⁶Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

¹⁷Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.

¹⁸Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.

¹⁹Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga - och dö.

²⁰Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:

²¹din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.

²²Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

²³Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.

²⁴Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?

²⁵Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

²⁶Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;

²⁷du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.

²⁸Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!