Johannes 8

¹Och Jesus gick ut till Oljeberget.

²Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen (och allt folket kom till honom, och han satte sig och lärde dem.).

³Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne fram,

⁴sade de till honom: "Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott.

⁵Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då du?"

⁶Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev med fingret på jorden.

⁷Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade till dem: "Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne."

⁸Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.

⁹När de hörde detta (och kände sig överbevisade av samvetet.), gingo de ut, den ene efter den andre, först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som stod där kvar.

¹⁰Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: "Var äro de andra? Har ingen dömt dig?"

¹¹Hon svarade: "Herre, ingen." Då sade han till henne: "Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter."

¹²Åter talade Jesus till dem och sade: "Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus."

¹³Då sade fariséerna till honom: "Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd gäller icke."

¹⁴Jesus svarade och sade till dem: "Om jag än vittnar om mig själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag kommer, eller vart jag går.

¹⁵I dömen efter köttet; jag dömer ingen.

¹⁶Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.

¹⁷I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det gäller såsom sant.

¹⁸Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern, som har sänt mig.

¹⁹Då sade de till honom: "Var är då din Fader?" Jesus svarade: "I kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I ock min Fader."

²⁰Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.

²¹Åter sade han till dem: "Jag går bort, och I skolen då söka efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen I icke komma."

²²Då sade judarna: "Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom han säger: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma'?"

²³Men han svarade dem: "I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen.

²⁴Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder."

²⁵Då frågade de honom: "Vem är du då?" Jesus svarade dem: "Det som jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.

²⁶Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av honom, det talar jag ut inför världen."

²⁷Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till dem.

²⁸Då sade Jesus: "När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig.

²⁹Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar."

³⁰När han talade detta, kommo många till tro på honom.

³¹Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: "Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar;

³²Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria."

³³De svarade honom: "Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: 'I skolen bliva fria'?"

³⁴Jesus svarade dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl.

³⁵Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får förbliva där för alltid.

³⁶Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.

³⁷Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.

³⁸Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I haven hört av eder fader."

³⁹De svarade och sade till honom: "Vår fader är ju Abraham." Jesus svarade till dem: "Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams gärningar.

⁴⁰Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke Abraham.

⁴¹Nej, I gören eder faders gärningar." De sade till honom: "Vi äro icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan."

⁴²Jesus svarade dem: "Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt mig.

⁴³Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord.

⁴⁴I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.

⁴⁵Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.

⁴⁶Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke?

⁴⁷Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.

⁴⁸Judarna svarade och sade till honom: "Hava vi icke rätt, då vi säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?"

⁴⁹Jesus svarade: "Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.

⁵⁰Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den och som dömer.

⁵¹Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden."

⁵²Judarna sade till honom: "Nu förstå vi att du är besatt av en ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka döden.'

⁵³Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig själv?"

⁵⁴Jesus svarade: "Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I säger vara eder Gud.

⁵⁵Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.

⁵⁶Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad."

⁵⁷Då sade judarna till honom: "Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!"

⁵⁸Jesus sade till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag."

⁵⁹Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.