Psaltaren 102

¹HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

²(102:3) Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

³(102:4) Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

⁴(102:5) Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

⁵(102:6) För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

⁶(102:7) Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

⁷(102:8) Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

⁸(102:9) Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

⁹(102:10) Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

¹⁰(102:11) för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

¹¹(102:12) Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

¹²(102:13) Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

¹³(102:14) Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

¹⁴(102:15) Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

¹⁵(102:16) Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

¹⁶(102:17) när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

¹⁷(102:18) när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

¹⁸(102:19) Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

¹⁹(102:20) att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

²⁰(102:21) för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

²¹(102:22) på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

²²(102:23) när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

²³(102:24) Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

²⁴(102:25) Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

²⁵(102:26) I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

²⁶(102:27) de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

²⁷(102:28) Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.

²⁸(102:29) Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.