Psaltaren 132

¹Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

²han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

³"Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

⁴jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

⁵förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob."

⁶Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

⁷Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

⁸Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

⁹Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

¹⁰För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

¹¹HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: "Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

¹²Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

¹³Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

¹⁴Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

¹⁵Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

¹⁶Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

¹⁷Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

¹⁸Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa."