Psaltaren 18

¹Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,

²(18:3) HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.

³(18:4) HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

⁴(18:5) Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.

⁵(18:6) Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.

⁶(18:7) Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.

⁷(18:8) Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.

⁸(18:9) Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.

⁹(18:10) Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.

¹⁰(18:11) Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.

¹¹(18:12) Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.

¹²(18:13) Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.

¹³(18:14) Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.

¹⁴(18:15) Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.

¹⁵(18:16) Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.

¹⁶(18:17) Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.

¹⁷(18:18) Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.

¹⁸(18:19) De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.

¹⁹(18:20) Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.

²⁰(18:21) HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.

²¹(18:22) Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;

²²(18:23) nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.

²³(18:24) Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.

²⁴(18:25) Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.

²⁵(18:26) Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.

²⁶(18:27) Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.

²⁷(18:28) Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.

²⁸(18:29) Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.

²⁹(18:30) Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.

³⁰(18:31) Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

³¹(18:32) Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?

³²(18:33) Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,

³³(18:34) du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,

³⁴(18:35) du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

³⁵(18:36) Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;

³⁶(18:37) du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.

³⁷(18:38) Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.

³⁸(18:39) Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.

³⁹(18:40) Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.

⁴⁰(18:41) Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.

⁴¹(18:42) De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.

⁴²(18:43) Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

⁴³(18:44) Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.

⁴⁴(18:45) Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.

⁴⁵(18:46) Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.

⁴⁶(18:47) HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!

⁴⁷(18:48) Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;

⁴⁸(18:49) du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!

⁴⁹(18:50) Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.

⁵⁰(18:51) Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.