Psaltaren 42

¹Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

²(42:3) Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

³(42:4) Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"

⁴(42:5) Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

⁵(42:6) Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

⁶(42:7) Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

⁷(42:8) Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

⁸(42:9) Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

⁹(42:10) Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"

¹⁰(42:11) Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"

¹¹(42:12) Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.