Psaltaren 49

¹Hören detta, alla folk, lyssnen härtill,

²I alla som leven i världen,

³både låga och höga, rika såväl som fattiga.

⁴Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

⁵Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

⁶Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

⁷De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

⁸Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

⁹För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

¹⁰så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

¹¹Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

¹²De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

¹³Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

¹⁴Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

¹⁵Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.

¹⁶Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

¹⁷Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

¹⁸Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

¹⁹Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, (49:20) så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

²⁰(49:21) En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.