Psaltaren 57

¹Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

²(57:3) Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.

³(57:4) Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

⁴(57:5) Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

⁵(57:6) Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

⁶(57:7) De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

⁷(57:8) Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.

⁸(57:9) Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

⁹(57:10) Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

¹⁰(57:11) Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

¹¹(57:12) Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.