Psaltaren 62

¹Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.

²(62:3) Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

³(62:4) Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?

⁴(62:5) De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

⁵(62:6) Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.

⁶(62:7) Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.

⁷(62:8) Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.

⁸(62:9) Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

⁹(62:10) Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.

¹⁰(62:11) Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

¹¹(62:12) En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;

¹²(62:13) och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.