Psaltaren 88

¹HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.

²(88:3) Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.

³(88:4) Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket.

⁴(88:5) Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.

⁵(88:6) Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.

⁶(88:7) Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.

⁷(88:8) Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.

⁸(88:9) Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.

⁹(88:10) Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.

¹⁰(88:11) Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.

¹¹(88:12) Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?

¹²(88:13) Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?

¹³(88:14) Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.

¹⁴(88:15) Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?

¹⁵(88:16) Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.

¹⁶(88:17) Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.

¹⁷(88:18) De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.

¹⁸(88:19) Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.